Mina läraktiga söner
Vilket sjå...!
Nu är det livat i vårt lilla kattbo, må ni tro! När sju tosiga sprattelgubbar samtidigt ska upptäcka världen, då går jag helst undan och sätter mig i lugn och ro någon annanstans i lägenheten. Fast de är ju rätt roliga att titta på när de tultar och skuttar och klättrar, så ibland lägger jag mig på en pall och bara njuter av åsynen av mina älskade pojkar.
De är så otroligt vackra allihop!!! Och keliga! Och klättriga!
Jag måste få skryta litet extra också! De vet redan att man ska kissa i toalådan och inte var som helst. Det är ju så roligt att krafsa i sanden, så det var en lätt match att få dem att gå dit och kissa!
Matte har försökt bjuda ungarna på litet fast föda några gånger, men de har totalvägrat. Nu helt plötsligt häromdagen började en knapra litet på maten i min skål. Och så kom en till och smakade. Och på den vägen är det. Fortfarande är det nog min mjölk som är mest populär. Ja, jag måste erkänna att jag inte är riktigt säker på ifall alla smakat torrfodret eller ej. Inte ens en mor kan hållar reda på sju nästan likadana kattungar hela tiden :-/ Det ska gudarna veta, att jag försöker hålla koll på alla... Jag kan minsann se vem som är vem, men var de är och vad de gör är svårare... Matte & husse klarar inte av att se vem som är vem alla gånger, men de har fuskat och målat ungarnas klor med knallrött nagellack på litet olika sätt!
Jag kan avslutningsvis berätta att en av ungarna, min allra hjärtegosigaste Mons Caelius, är tingad för köp. Om ni läser detta, ni trevliga mor & dotter som var här och hälsade på och fastnade för honom, så vill min matte hälsa att hon varit sjuk och därför drunknat i jobb och inte hunnit med att ringa er. Men ni är inte bortglömda!!!
Nu måste jag gå och jama litet hos matte så hon kliar mig en stund!
Vi hörs!
/Sinja & mina sju killar
Roms sju kullar
Hej igen!
Ledsen att jag inte hunnit skriva mer och oftare, men jag har haft en del att göra... Ni kanske kan föreställa er hur det är att vara mamma till sju små hungriga pojkar som ständigt vill ha mat. De slåss konstant om sex spenar - fastän jag egentligen har åtta så har de bara sugit igång sex av dem.
Vet ni vad? Nu har mina gossar äntligen fått namn!!!
Det var min mattes kloka syster som kom med den briljanta idén: Roms sju kullar! Visserligen är det inte min sjunde kull, bara min första, men det är förvisso min sju-kull. Sinjas sju killar!!!
Förra helgen tog matte och husse porträttfoton på alla pojkarna. Fråga mig inte varför matte inte orkat lägga ut dem på bloggen förrän nu... Kanske kan det bero på att lillmatte fyllde 4 år i går, med pompa och ståt! Eller kanske kan det bero på att de håller på att göra i ordning en stor lokal i andra änden av huset där vi bor. Där ska matte öppna ett kafé och en delikatessbutik om ett par veckor. Till råga på allt ska husse också starta egen firma inom kort. Skall detta anses viktigare än att visa mina sköna söner för världen??? Jag bara undrar!!!
Här är de i alla fall: Roms sju kullar! Eller Sinjas sju killar!
Collis Quirinalis - Störst av allihop sedan första början. Och mammigast! Ulligast päls har han också.
Vikt vid födseln 115 g
Vid vid fyra veckor 469 g
Collis Viminalis - Allra minst vid födseln men inte nu längre. Hans smeknamn från början var MIni-Mini, sedan Collis Minimalis, men nu är han ikapp de flesta. Den ende som fick återkommande tilläggsmatning i början. Därmed den som blev mest van från början att plockas upp av matte, och minst lika tuff som sina större bröder.
Vikt vid födseln 76 g
Vikt vid fyra veckor 379 g
Mons Palatinus - en snacksalig kattunge som piper och busar och äter och sover och piper igen...
Vikt vid födseln 91 g
Vikt vid fyra veckor 388 g
Mons Esquilinus - läs "escape"! Min lille rymmare... Visade tidigt tendenser för att försvinna åt alla håll fortare än sina bröder. Ville inte posera (därav husses fasta grepp på bilden).
Vikt vid födseln 89 g
Vikt vid fyra veckor 399 g
Mons Capitolinus - kapitulerade direkt när han första ggn fick ligga i lillmattes famn. Han är lillmattes kompis, enligt lillhusse. Näst störst i kullen är han också.
Vikt vid födseln 103 g
Vikt vid fyra veckor 439 g
Mons Caelius - eller kanske Måns Kelius, för det är en kelgris, minsann! Förlåt, kelkatt!
Vikt vid födseln 95 g
Vikt vid fyra veckor 405
Mons Aventinus - numera min minsting - även om matte lyckats få honom att se jättestor ut på bilden. Totalvägrar all tilläggsmatning och växer därmed i sin egen litet långsammare takt... Go´ & glad som sina bröder!
Vikt vid födseln 96 g
Vikt vid fyra veckor 310 g
Detta om detta. Jag återkommer.
Nej, jag glömde en viktig detalj: Vi har fått ett större rum till förfogande, jag och pojkarna. Jag har i och för sig fått gå som jag vill i lägenheten hela tiden, men ungarna har bara fått ligga i en trist papplåda. Nu har matte vänt på lådan, och se! Där fanns en liten dörr som ungarna lätt kan klättra ut och in igenom. De slår då och då en sula på parketten (efter några dagars halkträning...) och prövar klättermusklerna i det nyinköpta kattlekhuset. De har upptäckt att det finns leksaker - men jag är faktiskt inte bara mamma, jag är en lekfull katt också, så jag snodde raskt åt mig den finaste skinnråttan och morrade bestämt när mina ungar försökte närma sig mitt fina byte... Mammor måste väl också få har roligt!
Nu: God natt!
/Sinja och mina sju killar
Nu har jag fått möta några blickar!
Hej igen!
Tänk! Nu har mina kära telningar börjat öppna sina ögon! De första började spricka upp i går kväll, och nu i kväll har ett par av ungarna öppnat båda ögonen, ett par andra har öppnat ett öga och resten sparar sig ett tag till. De ska nog hinna se sig omkring vad det lider :-) Just nu har de bara bruna kartongväggar samt en blå fleecefilt att titta på - och så kan de förstås titta på sin mamma! Jag ligger fortfarande här hos dem mest hela tiden. Matte, husse, lill-matte och lill-husse har de också kikat på litetgrann.
Fortfarande är det mest små springor, men man ser tydligt de små pepparkornsögonen glittra av nyfikenhet där bakom ögonlocken! De blir bara sötare och sötare för var dag som går! Några är väldigt duniga, som små fågelungar, några har slät och glänsande päls som jag själv har.
I kväll var det ett fasligt skrikande när mina ungar skulle vägas. Nu när jag äntligt begripit att matte inte tänker röva bort de små utan faktiskt lämnar tillbaka dem efter litet gos och vägning - då är det ungarna som blivit så mammiga att de piper högt och försöker rymma från vågen. Nåja, det är gott gry i dem allihop, det är huvudsaken! Och slagsmålen om maten blir allt mer brutala...
Vi hörs
/Sinja med de sju illbattingarna