Blå vattnets & Sinjas

På bara ca 2½ timme ploppade mina ungar ut - som på löpande band... Jag inser varför jag kände mig så bajsnödig de sista timmarna innan förlossningen startade. Det liksom tryckte på...
När det väl satte igång fanns ingen hejd på det hela! Fem ungar kom i rask följd och jag imponerade på matte och på Lancelots matte (som kom som ett skott men ändå missade hon första ungens plopp ut i världen) genom att göra precis som "man ska" som nybliven kattmamma. Jag har ju aldrig gjort sådant här förut så jag hade fullt sjå med att göra rätt och hinna med i svängarna. Faktum är att jag inte riktigt hann med alla gånger. Inte hann jag slicka rent, bita av navelsträng och äta upp moderkaka mellan varje unge... Vid några tillfällen fick jag fin mänsklig assistans, men mest klarade jag mig utmärkt på egen hand.

Efter femte ungen tyckte mina mänskliga assistenter att "oj, vad ovanligt med så många ungar i en ryss-kull". I samma stund inser de att min mage har en stor knöl på en sidan. Aha, en unge till!!! Jo tack, den kom snart ut dem med. Till och med jag började bli litet förundrad över mängden... "Gode Gud i himlen, skänk mig sex stycken bra köpare till ungarna" utbrast min matte, halvt i chock, men då började jag känna av krystvärkar igen och försökte gå litet för mig själv. Vi var nog alla litet svårt att fatta att det faktiskt kom en sjunde unge också!!! Jag hade tröttnat på att föda ungar och gick därifrån. Jag vet, det var fel och dumt gjort, men jag fattade inte det då med en gång. Matte blev alldeles kall av tanken att behöva flaskmata 7 kattungar dygnet om i flera veckor... Då insåg jag att det faktiskt var mitt ansvar och när de var snälla och la ungarna hos mig där jag gått undan så tog jag hand om dem på bästa sätt och det har jag fortsatt med!


Här har äntligen alla hittat ut ur både mamma Sinja och ur sin fosterhinna!


Dygn 2.
Ungarnas andra dygn här i världen. Jag börjar inse vad detta kommer att innebära för mig som mamma. Lika bra att gå in för detta med hela min kraft och hela mitt hjärta!!! Vem skulle kunna låta bli...?


Vår välvilliga matte Kerstin såg till att även de minsta fick tillräckligt med mat första dagarna. Sedan har alla tagit för sig efter eget behov. Det är ständig huggsexa om spenarna...


Dygn 4.
De som inte slåss om maten sover i stället. Somliga har funnit en alldeles egen bekväm sovställning!


Dygn 5.
Här är det extra trångt om saligheten. Ändå hade jag testat att flytta alla mina ungar från den spartanska lådan vi fått till lill-husses säng. Jag födde ungarna i lill-mattes säng, försökte bosätta oss i mattes och husses säng - men de tyckte att det var för riskfyllt och högt för små kattbebisar :-( , och idag på femte dygnet fick jag lust att flytta in i barnens rum igen. Där fick vi vara ända tills de skulle gå och lägga sig. Då blev vi förpassade till lådan i ett rum intill. Nåja, det får väl duga det med - så länge!


Mamma upp i dagen - eller hur!?  Fast detta är en liten kattpojke, liksom alla andra... Jo, så är det nog, att alla mina sju små visade sig vara pojkar!


Här har jag lyckats ta mig en välbehövlig paus från att ge di och gosa och mysa och beskydda mina ungar. Naturligtvis springer matte efter kameran och tror att hon ska få fota i fred!


Men så fort hon tagit en bild är jag tillbaka i tjänst. Rör inte mina ungar!!!