Sju små kattpojkar...
... har hastigt minskat i antal här hemma!
Sedan jag skrev på bloggen senast så har mycket hunnit hända och det ringer fler intresserade köpare än vi har katter till salu!!! Oktober är tydligen en månad då man ska kränga kattungar - vilken tur då att jag tyckte maj var en bra månad att löpa, och att juli var en bra månad att föda massor av ungar :-)
Mons Caelius, Mons Palatinus och Collis Quirinalis flyttade ju för ett par veckor sedan, lagom till 12-veckorsdagen. Allt har gått jättebra med deras respektive flytt. Alltså behöver jag inte oroa mig utan kan lugnt ägna mig åt de pojkar jag har kvar hemma och kan t.o.m. ta mig tid att busa litet med dem!
I fredags fick Collis Viminalis följa med två vänner till husse och matte - hos dem skall han bo ett tag för att se ifall den ev. nya matten känner av sin allergi eller ej. Hoppas, hoppas, hoppas att det går bra!!! Dels är Viminalis en mycket vacker katt som min matte värnar alldeles extra om (ja, hon skulle bra gärna vilja behålla honom, men skvallra inte för någon... det där hon säger att "det räcker med två katter här hemma" menar hon egentligen inte!) och dels, nej, än viktigare så är jag sååå förtjust i den ev. nya hussen. Varför då? Jo, när mina ungar var nyfödda och denne vänlige man hjälpte husse och matte att bära saker till det blivande kaféet så kom han upp till lägenheten för att kika på småpojkarna. Och vad är det första denne kloke man säger??? Inte ett ord om ungarna - men "Sinja är den vackraste katt jag någonsin sett!!!" Precis så sa han - och en så förnuftig ung man kan väl inte vara annat än en god husse till en av mina söner :-) Hoppas, hoppas, hoppas!
Mons Esquilinus har idag gjort sin hittills längsta bilfärd - till Linköping och sitt nya hem där. Hans nya familj hämtade honom denna kyliga söndag, men värme kommer han att få ändå i sin nya familj, det känner jag på mig!
Då har jag alltså två av bröderna kvar hos mig: Mons Aventinus och Mons Capitolinus. De kommer att fortsätta bo tillsammans, hos en familj med två människopojkar. Det blir roligt för dem - för alla fyra pojkarna!!! P.g.a. höstlovsresa så kan de inte hämta sina katter förrän efter nästa helg, men det är bara bra tycker både jag och matte. Det blir inte så plötslig förändring när kattungarna droppar av en efter en med någon veckas mellanrum, utan vi vänjer oss sakta men säkert vid att vara bara vi vanliga sex stycken i hushållet igen.
Tänk att ungarna som bor kvar diar ännu! De vill liksom inte känna sig stora hela tiden utan söker upp mig varhelst jag råkar befinna mig och så snuttar de en stund innan det är dags för nästa slagsmål med en brorsa! Men det är sååå skönt att de mest äter torrfoder och inte hänger sig fast vid mig hela tiden, som det var i början.
En annan har ju börjat tänka litet på figuren igen och försöker hålla igång så gott det går. Att slåss med sönerna är bra och effektiv gympa, kan jag lova! Visserligen behöver ju inte en kattmamma, till skillnad från människomammor, fundera på om hon går i de gamla byxorna efter dräktighet och förlossning, men det känns ändå bra att försöka återgå till min gamla form. Pälsen skulle behöva en upplyftning, men annars känner jag mig trots allt ganska fräsch och snygg! Måste jobba på konditionen bara, så jag är fit for fight igen till nästa sommar då matte fått för sig att jag ska få träffa en katthane igen... Hmm, kan hon någonsin hitta någon som Lancelot igen??? Suck & längtan...
Ja, ja, det är långt till nästa sommar - det har ju precis blivit vintertid här i landet, så vi får väl ta en sak i taget. Nu ska jag gosa med två Mons-bröder och försöka locka matte att gå och lägga sig (jag brukar ofta hålla till på hennes täcke om kvällarna, så hon får lov att sova på husses sida varvid han får lov att att sova hos lillhusse... Hi, hi!)
Eder allra vackraste
Sinja m. två hemmavarande gossar & fem utflugna
Snart flyttar de hemifrån
I kväll packade matte och husse in alla mina ungar i buren och tog med dem ut. Jag förstod strax att de skulle till veterinären. Vi var ju där för ett par veckor sedan - då var jag också med för att få min vaccinationsspruta - men nu var det dags för stora veterinärbesiktningen, id-märkning med datachip samt en andra vaccination. När jag insåg detta insåg jag också att det stunden snart är kommen när ungarna lämnar boet... Ska man skratt eller gråta? Ska man sucka av lättnad eller saknad...?
I morgon kväll kommer två damer, mor och dotter, för att hämta Mons Caelius som de redan givit det ståtliga namnet Caesar. Det är ett mycket fint namnval, tycker jag! Det är klart att min kejserligt vackra unge ska lystra till ett kejserligt namn, och ett romerskt namn till en av Roms sju kullar!
På lördag hämtas Mons Palatinus av en kvinna som som fallit för hans otroliga charm och hans lilla egenhet att ständigt slicka på allt och alla! Och lördag kväll kommer en ung man och hämtar Collis Quirinalis. Där var det katten som valde köpare, inte tvärt om! Mons Esquilinus blir hämtad om ett par veckor och kommer att bo ända borta i Linköping.
Resten av alla mina sju killar är fortfarande otingade, men matte säger att vi måste hitta köpare till dem med... Och visst, jag är rätt less ibland på detta diande som de inte vill släppa, så visst vore det skönt att bara få rå sig själv ett tag. Men vänta, de diar ju fortfarande då och då... Inte kan de väl flytta hemifrån redan...? Och tänk om de längtar hem till mig och Pilsner och alla människor i vår familj??? Fast nej, det vore nog bäst med köpare till de sista tre också! De är värda att komma till goda, kärleksfulla hem - på stört!
Till salu är fortfarande Mons Aventinus, Mons Capitolinus samt Collis Viminalis.
Nu måste jag ta hand om mina barn resten av tiden innan de börjar skingras. Jag skriver när jag får tid och ork igen! Håll tummarna för att allt går väl för mina små flyttfåglar i helgen och framöver!
Natti, natti alla människor!
Gäspar Sinja & mina sju killar