Mitt första villebråd
För ni måste vara riktiga kattvänner för att gilla det jag skriver nu. Åtminstone ska ni inte vara alltför ivriga fågelvänner...
I går - på mina kära ungars 1-årsdag - slog jag till och firade alldeles extra! Jag tog min första fågel! Det ni! En svala kvick och munter... Men svalan hade förirrat sig in i husses farbrors sommarhus och där fanns jag. Det var liksom inget att fundera över - jag slog till och svalan var varken kvick eller munter längre... Men jag var, och är, stolt som bara en jägarkatt kan vara :-)
För övrigt så är det härligt att få vara på grönbete i sommar! Förra året fick ju Pilsner och jag stanna hemma hela sommaren för att jag skulle föda ungar mitt i alltihop. Men i år har vi hunnit med besök (tyvärr med långa trista bilresor) både i Västerbotten och utanför Smålandskusten. Matte är hemma ensam och saknar oss alla litetgrann. Det är därför litet för hennes skull jag skriver och berättar om hur vi har det på landet.
Matte vill förresten att jag ska återuppta bloggandet eftersom hon precis börjat tänka på allvar på det där med en ny kattkull. Jo, det är sant! Hon vill att jag ska få ett gäng till söta ungar! Åh, jag vill inget hellre...! Hela våren har jag löpt och trånat och försökt få familjen att fatta - och nu har de äntligen börjat tänka i samma banor som jag. Häromdagen kunde husse inte hitta mig. Han blev rätt arg på lillhusse som råkat glömma stänga ytterdörren. De trodde ett bra tag att jag smitit ut i trapphuset och att någon granne råkat släppa ut mig. Matte och lillmatte gick något varv runt huset, men där fanns ju inte jag. När matte kom in igen fann hon mig där jag låg och tränade, trånade och mindes hur det var för precis ett år sedan. Jag hade nämligen lagt mig tillrätta hopkrupen i lådan jag och kattungarna bodde i den första tiden efter födseln. Tala om nostalgitripp :-)
Men vet ni vad?! Matte behagar ge mig p-piller för att jag inte ska löpa och springa på någon trevlig vem-som-helst-hane under sommarens lantliv. HUR tror hon att jag ska kunna bli dräktig då??? Har hon ingen aaaaning om det där med hormoner & blommor & bin? Hon säger att hon ska sluta ge mig pillren direkt vi kommer hem till Stockholm. Hoppas det, för de är inte så goda :-( Och så förväntar hon sig att jag ska komma igång och löpa med en gång. Vi får väl se hur det blir med den saken...
Nu ska jag ta ett beslut om jag ska vila på sängen eller gå ut och spana på fåglar. En svår nöt att knäcka...
Vi hörs - roligt att vara igång med skrivandet igen!
/Sinja på landet
Pilsner & jag igen
Hallå där!
Tänk vad plötsligt vissa saker ändrar sig. Nu är det åter Pilsner & jag som är enda två katterna i vårt hem. Strax efter det att jag skrev mitt förra inlägg på bloggen så ringde en familj som sökte en Russian Blue-unge. Och vi hade ju en liten grabb kvar hemma! De ville så gärna, så gärna köpa Collis Viminalis och trots att husse fällde tårar & matte fick ont i både mage och huvud så fick det bli så. I kväll har jag fått veta att han har det jättebra och har fått en del nya spännande lekkamrater: inte bara familjen han bor hos utan även deras lilla hund & deras akvariefiskar...!
Om jag ska vara ärlig så känns det litet tomt emellanåt. Jag glömmer ibland att alla flyttat och går liksom och letar litetgrann efter någon unge. Men så kommer jag på hur det ligger till och då njuter jag i stället av att kunna ligga ostörd och ensam på högsta plattan på klösträdet!!!
Och så har jag börjat tråna litet efter en katthane igen... Bara så där litet lagom - men ändå så att husse och matte ska märka det :-) Och det gör de! Men matte säger att inte förrän tidigast nästa höst får jag ha så kul igen :-( Tänk att människor alltid tror att de vet bäst och kan bestämma allting... Matte säger att jag måste vila upp mig och att Pilsner måste gå ner i vikt. Vad har Pilsner med saken att göra, undrar ni? Jo, han har ju ätit samma kattungemat som jag och ungarna under en massa månader och det SYNS, om man säger så... En stillsam kastrerad kisse på 13½ år gör dessvärre inte av med all energi som bebisfodret innehåller. Min gamle kompis liknar mig, när jag var högdräktig...! Han når inte längre att slicka sig själv ren på ryggen, så matte brukar ta en våt frottéhandduk och gnugga honom på ryggen då och då. Hans päls hade tovat ihop sig så att hon fick ta en sax och klippa rent en stor fläck på hans rygg! Jag tycker allt litet synd om Pilsner som blivit så väldigt tjock, det är ju inte hans fel att bara denna goda mat har serverats sedan i juni.
Ja, nu är det alltså Pilsner & jag igen som är husets katter - och vi får åter all den uppmärksamhet vi förtjänar! Det är ganska trevligt!
Vi mår gott - och jag hoppas ni gör det också!
/Sinja m. sju utflugna gossar
Collis Viminalis söker nytt hem!
Med både sorg och glädje i hjärtat fick vi tillbaka min lillpojke Collis Viminalis efter att han bott en vecka hos husses & mattes vänner. Den lille godingen var älskad & efterlängtad hos dem, men tyvärr orsakade han en del allergiska besvär. Så strax innan Mons Capitolinus & Mons Aventinus, eller Brommapojkarna som matte kallar dem p.g.a. deras nya hemadress, flyttade fick Viminalis komma hem hit igen. Han skulle ha fått det så bra där borta, men jag är förstås jättelycklig över att få ha en liten gosse hos mig fortfarande. Ni skulle bara veta hur roligt det är att få leka kattunge igen och busa hela dagarna. Vi slåss rätt mycket, lillpojken och jag, och jag känner mig nästan mer vältränad & smidig än innan jag blev dräktig. Jag låter inte Viminalis vinna alla gånger, för jag måste ju lära honom att livet inte allitid är en dans på rosor och man måste lära sig att ta motgångar & förluster!
Men matte & husse söker nu efter en annan god köpare som vill ta hand om min sista lillgrabb. De hade flera intresserade spekulanter, men dessvärre hann dessa tinga andra katter medan Viminalis var utlånad... Så nu står vi här allihop med hjärtan som klappar för den lille, men hjärnor som säger att det vore bäst om han fick ett "eget" hem. Matte oroar sig litet för om det skulle funka om jag skulle få en kull till - ja, över huvud taget om jag löper och Viminalis blir könsmogen. Vi katter har ju inte riktigt samma syn som ni människor på det där med inavel, så för min del är det inte så konstigt ifall han och jag skulle... ja, ni vet! Men jag har förstått att det inte anses så bra, så då kan jag också förstå mattes funderingar. Och hon säger att OM lillkatten blir kvar hos oss så skulle hon gärna se att han fick bli pappa någon gång. Alltså vill hon inte skicka honom till veterinären med en gång för snöpning... Ja, det är klart grabben ska få bli farsa!!!
Matte tänker också som så att hon kanske inte vågar låta mig få någon mer kull för tänk om det blir sju nya ungar och att alla inte blir sålda... Hur många katter kan man ha i en familj som redan har två vuxna, två barn & typ tre katter och som bor i lägenhet på 108 kvadratmeter...???
Så för husfridens skull frågar jag nu er, kära bloggläsare, om ni möjligtvis inte känner till någon som absolut & omgående vill köpa en 17 veckor ung Russian Blue-pojke?!
Här vore det på sin plats med ett foto på den unge snyggingen! Matte har tagit massor med bilder på honom på sistone, men typiskt nog så gick minneskortet sönder när husse skulle vara snäll och föra över bilderna till sin dator. Massor av vackra bilder gick till spillo :-(
Men Collis Viminalis är lika vacker utan fotografier, jag lovar! Och matte har lovat ta nya bilder!
Er tillgivna
Sinja m. Viminalis (även kallad Minimalis, eller skämtsamt Kriminalis)
Sju små kattpojkar...
... har hastigt minskat i antal här hemma!
Sedan jag skrev på bloggen senast så har mycket hunnit hända och det ringer fler intresserade köpare än vi har katter till salu!!! Oktober är tydligen en månad då man ska kränga kattungar - vilken tur då att jag tyckte maj var en bra månad att löpa, och att juli var en bra månad att föda massor av ungar :-)
Mons Caelius, Mons Palatinus och Collis Quirinalis flyttade ju för ett par veckor sedan, lagom till 12-veckorsdagen. Allt har gått jättebra med deras respektive flytt. Alltså behöver jag inte oroa mig utan kan lugnt ägna mig åt de pojkar jag har kvar hemma och kan t.o.m. ta mig tid att busa litet med dem!
I fredags fick Collis Viminalis följa med två vänner till husse och matte - hos dem skall han bo ett tag för att se ifall den ev. nya matten känner av sin allergi eller ej. Hoppas, hoppas, hoppas att det går bra!!! Dels är Viminalis en mycket vacker katt som min matte värnar alldeles extra om (ja, hon skulle bra gärna vilja behålla honom, men skvallra inte för någon... det där hon säger att "det räcker med två katter här hemma" menar hon egentligen inte!) och dels, nej, än viktigare så är jag sååå förtjust i den ev. nya hussen. Varför då? Jo, när mina ungar var nyfödda och denne vänlige man hjälpte husse och matte att bära saker till det blivande kaféet så kom han upp till lägenheten för att kika på småpojkarna. Och vad är det första denne kloke man säger??? Inte ett ord om ungarna - men "Sinja är den vackraste katt jag någonsin sett!!!" Precis så sa han - och en så förnuftig ung man kan väl inte vara annat än en god husse till en av mina söner :-) Hoppas, hoppas, hoppas!
Mons Esquilinus har idag gjort sin hittills längsta bilfärd - till Linköping och sitt nya hem där. Hans nya familj hämtade honom denna kyliga söndag, men värme kommer han att få ändå i sin nya familj, det känner jag på mig!
Då har jag alltså två av bröderna kvar hos mig: Mons Aventinus och Mons Capitolinus. De kommer att fortsätta bo tillsammans, hos en familj med två människopojkar. Det blir roligt för dem - för alla fyra pojkarna!!! P.g.a. höstlovsresa så kan de inte hämta sina katter förrän efter nästa helg, men det är bara bra tycker både jag och matte. Det blir inte så plötslig förändring när kattungarna droppar av en efter en med någon veckas mellanrum, utan vi vänjer oss sakta men säkert vid att vara bara vi vanliga sex stycken i hushållet igen.
Tänk att ungarna som bor kvar diar ännu! De vill liksom inte känna sig stora hela tiden utan söker upp mig varhelst jag råkar befinna mig och så snuttar de en stund innan det är dags för nästa slagsmål med en brorsa! Men det är sååå skönt att de mest äter torrfoder och inte hänger sig fast vid mig hela tiden, som det var i början.
En annan har ju börjat tänka litet på figuren igen och försöker hålla igång så gott det går. Att slåss med sönerna är bra och effektiv gympa, kan jag lova! Visserligen behöver ju inte en kattmamma, till skillnad från människomammor, fundera på om hon går i de gamla byxorna efter dräktighet och förlossning, men det känns ändå bra att försöka återgå till min gamla form. Pälsen skulle behöva en upplyftning, men annars känner jag mig trots allt ganska fräsch och snygg! Måste jobba på konditionen bara, så jag är fit for fight igen till nästa sommar då matte fått för sig att jag ska få träffa en katthane igen... Hmm, kan hon någonsin hitta någon som Lancelot igen??? Suck & längtan...
Ja, ja, det är långt till nästa sommar - det har ju precis blivit vintertid här i landet, så vi får väl ta en sak i taget. Nu ska jag gosa med två Mons-bröder och försöka locka matte att gå och lägga sig (jag brukar ofta hålla till på hennes täcke om kvällarna, så hon får lov att sova på husses sida varvid han får lov att att sova hos lillhusse... Hi, hi!)
Eder allra vackraste
Sinja m. två hemmavarande gossar & fem utflugna
Snart flyttar de hemifrån
I kväll packade matte och husse in alla mina ungar i buren och tog med dem ut. Jag förstod strax att de skulle till veterinären. Vi var ju där för ett par veckor sedan - då var jag också med för att få min vaccinationsspruta - men nu var det dags för stora veterinärbesiktningen, id-märkning med datachip samt en andra vaccination. När jag insåg detta insåg jag också att det stunden snart är kommen när ungarna lämnar boet... Ska man skratt eller gråta? Ska man sucka av lättnad eller saknad...?
I morgon kväll kommer två damer, mor och dotter, för att hämta Mons Caelius som de redan givit det ståtliga namnet Caesar. Det är ett mycket fint namnval, tycker jag! Det är klart att min kejserligt vackra unge ska lystra till ett kejserligt namn, och ett romerskt namn till en av Roms sju kullar!
På lördag hämtas Mons Palatinus av en kvinna som som fallit för hans otroliga charm och hans lilla egenhet att ständigt slicka på allt och alla! Och lördag kväll kommer en ung man och hämtar Collis Quirinalis. Där var det katten som valde köpare, inte tvärt om! Mons Esquilinus blir hämtad om ett par veckor och kommer att bo ända borta i Linköping.
Resten av alla mina sju killar är fortfarande otingade, men matte säger att vi måste hitta köpare till dem med... Och visst, jag är rätt less ibland på detta diande som de inte vill släppa, så visst vore det skönt att bara få rå sig själv ett tag. Men vänta, de diar ju fortfarande då och då... Inte kan de väl flytta hemifrån redan...? Och tänk om de längtar hem till mig och Pilsner och alla människor i vår familj??? Fast nej, det vore nog bäst med köpare till de sista tre också! De är värda att komma till goda, kärleksfulla hem - på stört!
Till salu är fortfarande Mons Aventinus, Mons Capitolinus samt Collis Viminalis.
Nu måste jag ta hand om mina barn resten av tiden innan de börjar skingras. Jag skriver när jag får tid och ork igen! Håll tummarna för att allt går väl för mina små flyttfåglar i helgen och framöver!
Natti, natti alla människor!
Gäspar Sinja & mina sju killar
Färska bilder på killarna
Denna helg har mina killar haft sin första kattvakt! Pilsner, jag själv, lillmatte och lillhusse var också hemma men stora husse och matte var bortresta på varsitt körinternat. Husses mamma var så vänlig och tog hand om barn och oss katter och sov över hos oss. Mina ungar tyckte förstås att det var jättespännande och tillbringade en stor del av natten i "farmors" säng - och då kan jag tillägga att ungarna inte sov i sängen utan levde rövare som aldrig förr. Farmor lär ha klagat på dålig sömn den gångna natten...
Matte har äntligen tagit litet färska bilder på småglina. Inte minst för att kunna göra fina annonser om "Kattungar till salu". Det har faktiskt givit resultat! Flera presumtiva köpare har hört av sig och t.o.m. varit och hälsat på oss. De jag mött verkar vara sympatiska och förnuftiga människor, så för min del får de gärna ta hand om någon av ungarna. Jag litar också på min mattes goda omdöme på den punkten! Vad annat kan jag göra...?
Först en bild från sjätte veckan:
Här premiäräts det annan mat än min mjölk. Matte har kokat havregrynsgröt och blandat den med kattmjölkpulver och tonfisk. Mums! Tyckte ungarna och jag med - jag åt upp allt som blev kvar!
Sedan ett par veckor rör sig ungarna helt fritt i lägenheten. Det föll sig naturligt då de till slut självmant tog sig över lådan som stod i dörröppningen mellan "kattrummet" och sovrummet... Då ansåg matte dem mogna att vidga sina vyer på heltid. Nu ligger de som sju streck längs parketten och sladdar hej vilt i kurvan från vardagsrummet in i matrummet!
Det är mycket som ska hinnas utforskas och upptäckas. Ungarna har verkligen tagit lägenheten i besittning bit för bit. Närmast efter husses och mattes sovrum kom barnens rum. Här på kanten av lillmattes säng - den säng där de en gång såg dagens ljus!
I barnens rum finns förstås också de roligaste leksakerna! Väldigt mycket att klättra på och bita i - och ställen att gömma sig på, till mattes förtret...
På väg mot nya djärva mål...!
Solkatt! Skönt att vila sig i höstsolen - men svårt att riktigt slappna av när man gäckas av mattes skugga...
Här har en liten grabb vågat sig ända in i matrummet och blir uppfångad och upplyft av husses vänliga hand. Då kan även en 9 veckor gammal kattunge känna sig trygg!
Nu har ungarna gått hela sin upptäcktsfärd till andra änden av lägenheten. Där finns arbetsrummet som numera är deras favorittillhåll. Husse har tagit fina bilder på när de ligger i gästsängssoffan - men tyvärr har inte matte de bilderna tillgängliga just nu. Ni får hålla till godo med bilderna ovan så länge!
Många hälsningar
Sinja & sju killar
Etthundratjugosex vassa klor...
Livet som 7-barnmor skrider fram som i ett myller av ungar, torrfodersmulor, kattsandsmulor, pyttesmå kiss- och bajskluttar - och om ni frågar människorna i vår familj: ett myller av vassa kattungeklor :-) Etthundratjugosex stycken för att vara exakt - och då har jag inte räknat mina och Pilsners trettiosex klor!
Jeansklädda ben och fleecetröjeklädda ryggar är mäkta populärt hos mina pojkar. Nej, de klär sig inte i detta men de klättrar mycket gärna på dylika! Inför lillmatte och lillhusse har de faktiskt ett slags inbyggd respekt och tar det litet lugnt, men när stora matte eller husse vill ha en mysstund med ungarna och ungarna är mer inställda på bus än mys... då slår människorna de bästa klätterträd!!! Matte tjatar om att de måste uppfostras till att INTE klättra på människoben, men TROR hon att sju stycken sju veckor unga kattpojkar lyssnar på ett litet "nej, inte klättra på benen...". Det gör det hela bara ännu roligare för en katt som just lärt sig ta riktigt stora språng och försöker träna höjdhoppning och landa så högt upp mot mattes eller husses knän som möjligt.
Det ryktas att matte har köpt ett gigantiskt klösträd på tradera!!! Ett träd som går från golv till tak med en massa krypin och hyllor att klättra, klösa och busa på! Det ser jag verkligen fram emot - och jag kan garantera att småglina kommer att uppskatta detta till fullo också :-)
Visserligen blir jag litet trött ibland på att hela tiden ha ansvaret för så många små, men på det stora hela njuter jag i full drag! I synnerhet måste jag njuta ordentligt nu, för jag har förstått att detta tillstånd inte är för evigt. Nu och då kommer det nämligen folk hit och tittar på mina ungar och dessa folk funderar på att köpa med sig någon av ungarna hem!!! Det är förvisso fantastiskt glädjande att de är så förtjusta i de små, men jag hade nog inte riktigt greppat att de kommer att flytta hemifrån så småningom. Nu har jag förstått att det bara är fem veckor kvar tills de är flyttfärdiga. Matte är litet orolig, för hon har ännu inte köpare till alla ungarna. Jag förstår inte varför hon är orolig. Är det någon skillnad mellan att ha två katter och att ha fem elelr sex katter??? Vi är väl aldrig till besvär??? Eller kostar pengar??? Eller behöver kattvakt??? Eller missar toalådan??? Eller vässar klor på "fel" ställe??? Eller framkallar allergier hos mattes och husses gäster???
Vi är ju helt enkelt mattes, husses, lillmattes & lillhusses bästa vänner och alldeles, alldeles oumbärliga för deras existens!
God sömn!
/Sinja & mina sju nattsuddande ungdomar
PS. Matte hälsar att hon ständigt har dåligt samvete för att hon inte lyckas ta några bra bilder på de små och lägga ut på min blogg. Hon bara sliter med sitt blivande kafé och våndas över att hon inte hittar någon snickare som kan bygga ett golv på nolltid. Är det någon som har något tips på snickare så kan jag framföra det till henne?!
Mina läraktiga söner
Vilket sjå...!
Nu är det livat i vårt lilla kattbo, må ni tro! När sju tosiga sprattelgubbar samtidigt ska upptäcka världen, då går jag helst undan och sätter mig i lugn och ro någon annanstans i lägenheten. Fast de är ju rätt roliga att titta på när de tultar och skuttar och klättrar, så ibland lägger jag mig på en pall och bara njuter av åsynen av mina älskade pojkar.
De är så otroligt vackra allihop!!! Och keliga! Och klättriga!
Jag måste få skryta litet extra också! De vet redan att man ska kissa i toalådan och inte var som helst. Det är ju så roligt att krafsa i sanden, så det var en lätt match att få dem att gå dit och kissa!
Matte har försökt bjuda ungarna på litet fast föda några gånger, men de har totalvägrat. Nu helt plötsligt häromdagen började en knapra litet på maten i min skål. Och så kom en till och smakade. Och på den vägen är det. Fortfarande är det nog min mjölk som är mest populär. Ja, jag måste erkänna att jag inte är riktigt säker på ifall alla smakat torrfodret eller ej. Inte ens en mor kan hållar reda på sju nästan likadana kattungar hela tiden :-/ Det ska gudarna veta, att jag försöker hålla koll på alla... Jag kan minsann se vem som är vem, men var de är och vad de gör är svårare... Matte & husse klarar inte av att se vem som är vem alla gånger, men de har fuskat och målat ungarnas klor med knallrött nagellack på litet olika sätt!
Jag kan avslutningsvis berätta att en av ungarna, min allra hjärtegosigaste Mons Caelius, är tingad för köp. Om ni läser detta, ni trevliga mor & dotter som var här och hälsade på och fastnade för honom, så vill min matte hälsa att hon varit sjuk och därför drunknat i jobb och inte hunnit med att ringa er. Men ni är inte bortglömda!!!
Nu måste jag gå och jama litet hos matte så hon kliar mig en stund!
Vi hörs!
/Sinja & mina sju killar
Roms sju kullar
Hej igen!
Ledsen att jag inte hunnit skriva mer och oftare, men jag har haft en del att göra... Ni kanske kan föreställa er hur det är att vara mamma till sju små hungriga pojkar som ständigt vill ha mat. De slåss konstant om sex spenar - fastän jag egentligen har åtta så har de bara sugit igång sex av dem.
Vet ni vad? Nu har mina gossar äntligen fått namn!!!
Det var min mattes kloka syster som kom med den briljanta idén: Roms sju kullar! Visserligen är det inte min sjunde kull, bara min första, men det är förvisso min sju-kull. Sinjas sju killar!!!
Förra helgen tog matte och husse porträttfoton på alla pojkarna. Fråga mig inte varför matte inte orkat lägga ut dem på bloggen förrän nu... Kanske kan det bero på att lillmatte fyllde 4 år i går, med pompa och ståt! Eller kanske kan det bero på att de håller på att göra i ordning en stor lokal i andra änden av huset där vi bor. Där ska matte öppna ett kafé och en delikatessbutik om ett par veckor. Till råga på allt ska husse också starta egen firma inom kort. Skall detta anses viktigare än att visa mina sköna söner för världen??? Jag bara undrar!!!
Här är de i alla fall: Roms sju kullar! Eller Sinjas sju killar!
Collis Quirinalis - Störst av allihop sedan första början. Och mammigast! Ulligast päls har han också.
Vikt vid födseln 115 g
Vid vid fyra veckor 469 g
Collis Viminalis - Allra minst vid födseln men inte nu längre. Hans smeknamn från början var MIni-Mini, sedan Collis Minimalis, men nu är han ikapp de flesta. Den ende som fick återkommande tilläggsmatning i början. Därmed den som blev mest van från början att plockas upp av matte, och minst lika tuff som sina större bröder.
Vikt vid födseln 76 g
Vikt vid fyra veckor 379 g
Mons Palatinus - en snacksalig kattunge som piper och busar och äter och sover och piper igen...
Vikt vid födseln 91 g
Vikt vid fyra veckor 388 g
Mons Esquilinus - läs "escape"! Min lille rymmare... Visade tidigt tendenser för att försvinna åt alla håll fortare än sina bröder. Ville inte posera (därav husses fasta grepp på bilden).
Vikt vid födseln 89 g
Vikt vid fyra veckor 399 g
Mons Capitolinus - kapitulerade direkt när han första ggn fick ligga i lillmattes famn. Han är lillmattes kompis, enligt lillhusse. Näst störst i kullen är han också.
Vikt vid födseln 103 g
Vikt vid fyra veckor 439 g
Mons Caelius - eller kanske Måns Kelius, för det är en kelgris, minsann! Förlåt, kelkatt!
Vikt vid födseln 95 g
Vikt vid fyra veckor 405
Mons Aventinus - numera min minsting - även om matte lyckats få honom att se jättestor ut på bilden. Totalvägrar all tilläggsmatning och växer därmed i sin egen litet långsammare takt... Go´ & glad som sina bröder!
Vikt vid födseln 96 g
Vikt vid fyra veckor 310 g
Detta om detta. Jag återkommer.
Nej, jag glömde en viktig detalj: Vi har fått ett större rum till förfogande, jag och pojkarna. Jag har i och för sig fått gå som jag vill i lägenheten hela tiden, men ungarna har bara fått ligga i en trist papplåda. Nu har matte vänt på lådan, och se! Där fanns en liten dörr som ungarna lätt kan klättra ut och in igenom. De slår då och då en sula på parketten (efter några dagars halkträning...) och prövar klättermusklerna i det nyinköpta kattlekhuset. De har upptäckt att det finns leksaker - men jag är faktiskt inte bara mamma, jag är en lekfull katt också, så jag snodde raskt åt mig den finaste skinnråttan och morrade bestämt när mina ungar försökte närma sig mitt fina byte... Mammor måste väl också få har roligt!
Nu: God natt!
/Sinja och mina sju killar
Nu har jag fått möta några blickar!
Hej igen!
Tänk! Nu har mina kära telningar börjat öppna sina ögon! De första började spricka upp i går kväll, och nu i kväll har ett par av ungarna öppnat båda ögonen, ett par andra har öppnat ett öga och resten sparar sig ett tag till. De ska nog hinna se sig omkring vad det lider :-) Just nu har de bara bruna kartongväggar samt en blå fleecefilt att titta på - och så kan de förstås titta på sin mamma! Jag ligger fortfarande här hos dem mest hela tiden. Matte, husse, lill-matte och lill-husse har de också kikat på litetgrann.
Fortfarande är det mest små springor, men man ser tydligt de små pepparkornsögonen glittra av nyfikenhet där bakom ögonlocken! De blir bara sötare och sötare för var dag som går! Några är väldigt duniga, som små fågelungar, några har slät och glänsande päls som jag själv har.
I kväll var det ett fasligt skrikande när mina ungar skulle vägas. Nu när jag äntligt begripit att matte inte tänker röva bort de små utan faktiskt lämnar tillbaka dem efter litet gos och vägning - då är det ungarna som blivit så mammiga att de piper högt och försöker rymma från vågen. Nåja, det är gott gry i dem allihop, det är huvudsaken! Och slagsmålen om maten blir allt mer brutala...
Vi hörs
/Sinja med de sju illbattingarna
Här kommer bilderna jag lovat!
När det väl satte igång fanns ingen hejd på det hela! Fem ungar kom i rask följd och jag imponerade på matte och på Lancelots matte (som kom som ett skott men ändå missade hon första ungens plopp ut i världen) genom att göra precis som "man ska" som nybliven kattmamma. Jag har ju aldrig gjort sådant här förut så jag hade fullt sjå med att göra rätt och hinna med i svängarna. Faktum är att jag inte riktigt hann med alla gånger. Inte hann jag slicka rent, bita av navelsträng och äta upp moderkaka mellan varje unge... Vid några tillfällen fick jag fin mänsklig assistans, men mest klarade jag mig utmärkt på egen hand.
Efter femte ungen tyckte mina mänskliga assistenter att "oj, vad ovanligt med så många ungar i en ryss-kull". I samma stund inser de att min mage har en stor knöl på en sidan. Aha, en unge till!!! Jo tack, den kom snart ut dem med. Till och med jag började bli litet förundrad över mängden... "Gode Gud i himlen, skänk mig sex stycken bra köpare till ungarna" utbrast min matte, halvt i chock, men då började jag känna av krystvärkar igen och försökte gå litet för mig själv. Vi var nog alla litet svårt att fatta att det faktiskt kom en sjunde unge också!!! Jag hade tröttnat på att föda ungar och gick därifrån. Jag vet, det var fel och dumt gjort, men jag fattade inte det då med en gång. Matte blev alldeles kall av tanken att behöva flaskmata 7 kattungar dygnet om i flera veckor... Då insåg jag att det faktiskt var mitt ansvar och när de var snälla och la ungarna hos mig där jag gått undan så tog jag hand om dem på bästa sätt och det har jag fortsatt med!
Här har äntligen alla hittat ut ur både mamma Sinja och ur sin fosterhinna!
Dygn 2.
Ungarnas andra dygn här i världen. Jag börjar inse vad detta kommer att innebära för mig som mamma. Lika bra att gå in för detta med hela min kraft och hela mitt hjärta!!! Vem skulle kunna låta bli...?
Vår välvilliga matte Kerstin såg till att även de minsta fick tillräckligt med mat första dagarna. Sedan har alla tagit för sig efter eget behov. Det är ständig huggsexa om spenarna...
Dygn 4.
De som inte slåss om maten sover i stället. Somliga har funnit en alldeles egen bekväm sovställning!
Dygn 5.
Här är det extra trångt om saligheten. Ändå hade jag testat att flytta alla mina ungar från den spartanska lådan vi fått till lill-husses säng. Jag födde ungarna i lill-mattes säng, försökte bosätta oss i mattes och husses säng - men de tyckte att det var för riskfyllt och högt för små kattbebisar :-( , och idag på femte dygnet fick jag lust att flytta in i barnens rum igen. Där fick vi vara ända tills de skulle gå och lägga sig. Då blev vi förpassade till lådan i ett rum intill. Nåja, det får väl duga det med - så länge!
Mamma upp i dagen - eller hur!? Fast detta är en liten kattpojke, liksom alla andra... Jo, så är det nog, att alla mina sju små visade sig vara pojkar!
Här har jag lyckats ta mig en välbehövlig paus från att ge di och gosa och mysa och beskydda mina ungar. Naturligtvis springer matte efter kameran och tror att hon ska få fota i fred!
Men så fort hon tagit en bild är jag tillbaka i tjänst. Rör inte mina ungar!!!
7-barnsmamma!!!
Vill bara snabbt meddela att jag under eftermiddagen idag lördarg 22 juli nedkommit med inte mindre än sju (7) söta, grå underverk - mina ungar!!!
Måste vila nu, men matte lovar att visa bilder när hon fått sova och vila hon med.
Hälsar
Sinja och de sju små
Äntligen positivt besked!!!
Tjohoo!!! Jag har kattungar i min mage!!!
För fyra veckor sedan var jag på utflykt till min käre Lancelot igen. Först var jag där ett par dagar utan att jag alls hade vidare lust, så husse fick plocka hem mig igen direkt. Knappt hann jag hem förrän jag tyckte att det där var kanske inte så dumt ändå, så jag började höglöpa som bara den :-)
Åter blev det husse som transporterade mig till kärleksnästet i Vasastan och jag skyndade mig att leta upp min käraste. Och sedan idkade vi intensiv kurtis och älskog i nästan en vecka tills Lancelots matte tyckte att det var dags för mig att åka hem igen.
Mmmm, vad roligt vi hade...!
Sedan har matte och resten av min familj väntat och väntat och klämt och klämt och kännt och kännt på min mage och mina spenar. Förra helgen trodde matte att hon sett ett säkert tecken på att någon var på G: hon tyckte att mina spenar blivit litet, litet större. Jo, det var nog så.
Jag har förstås fattat redan tidigare vad som faktiskt skett! Jag är konstant hungrig och äter som en normalstor tiger... Nu har min mage börjat tjockna på sig litet grann så nu finns inga tvivel ens för en tveksam mate och husse. Och matte kan känna minst 2-3 "kattungeknölar".
Detta är spännande, må ni tro!!!
/Sinja & de små i magen
Äntligen positivt besked!!!
Tjohoo!!! Jag har kattungar i min mage!!!
För fyra veckor sedan var jag på utflykt till min käre Lancelot igen. Först var jag där ett par dagar utan att jag alls hade vidare lust, så husse fick plocka hem mig igen direkt. Knappt hann jag hem förrän jag tyckte att det där var kanske inte så dumt ändå, så jag började höglöpa som bara den :-)
Åter blev det husse som transporterade mig till kärleksnästet i Vasastan och jag skyndade mig att leta upp min käraste. Och sedan idkade vi intensiv kurtis och älskog i nästan en vecka tills Lancelots matte tyckte att det var dags för mig att åka hem igen.
Mmmm, vad roligt vi hade...!
Sedan har matte och resten av min familj väntat och väntat och klämt och klämt och kännt och kännt på min mage och mina spenar. Förra helgen trodde matte att hon sett ett säkert tecken på att någon var på G: hon tyckte att mina spenar blivit litet, litet större. Jo, det var nog så.
Jag har förstås fattat redan tidigare vad som faktiskt skett! Jag är konstant hungrig och äter som en normalstor tiger... Nu har min mage börjat tjockna på sig litet grann så nu finns inga tvivel ens för en tveksam mate och husse. Och matte kan känna minst 2-3 "kattungeknölar".
Detta är spännande, må ni tro!!!
/Sinja & de små i magen
Det blev inget :-(
Jag är fortfarande en smal, smärt och odräktig katt...
Tyvärr lyckades inte Lancelot och jag få till det riktigt under de älskogsfyllda dagarna för en dryg månad sedan. Matte och husse har klämt och känt på min mage otaliga gånger och vi väntade alla på att spenarna skulle svälla och på att jag skulle öka i omfång. Men Icke sa Nicke!
På sätt och vis var det kanske bra, för då kan matte åka till Frankrike i lugn och ro över den helg som annars ev. hade sammanfallit med nedkomsten. Och jag slapp ha kattungar i magen under vår resa till Skellefteå till påsk.
Vi gjorde en riktigt lång bilresa till Skellefteå. På ditvägen åkte en hel dag och Pilsner och jag var aldrig ut ur burarna. Vi ville inte. Vi ville inte ens smaka på vattnet som erbjöds av omtänksam matte. Nä, jag har lärt mig av gamle Pilsner att åker man transportbur är det enda rätta att först sprattla å det grövsta för att visa att man absolut inte vill bli instoppad och medtagen på resor. Och sedan ska man gå ner halvt i koma och ligga och kisa i halvdvala tills man är framme. Det är ändå ingen som gör som du vill så det är lika bra att gilla läget! Väl framme hos mattes mamma hade vi det jättebra och på hemvägen blev etapperna kortare tack vare en natt på hotell. Det ni! Jättespännande att utforska ett hotellrum för en natt! Jag hittade en gammal kvarglömd hundgodis under sängen som var skoj att leka med ett tag. Annars var det inte mycket som visade på att det var ett djurtillåtet rum. Pilsner och jag hade förstås gärna sett att kattservicen varit bättre. Jag menar, där fanns ett badrum med toa och dusch för människorna, men vi fick minsann ha med vår egen toalåda! Och Pilsner saknade en räkbar. Själv gillar jag inte räkor så det kvittar. Ett klätterträd och klösbräda hade förstås varit skoj. Det fanns två skojiga fåtöljer att angripa men då skrek matte bara nej så fort man satte klorna i tyget. Och medan resten av familjen gick ned till restaurangen och åt frukost buffé fick jag och Pilsner nöja oss med vårt gamla vanliga torrfoder. Liiiitet trist, men får väl anses OK ändå.
När vi insåg att jag inte hade några ungar i magen tappade jag - och matte med - litetgrann modet och själv reagerade jag med att inte orka börja löpa igen. Nu har jag dock känt att det är något på G, så jag vet att matte pratat med Lancelots ägare om att göra ett nytt försök. Ja, det var ju en mycket trevlig ung man, den där Lancelot, så jag vill inte vara oresonlig på den punkten...!
Sköna Maj, välkommen!
/Sinja
